Shit. Jag borde verkligen skriva kärleksromaner, för jag har så mycket idéer till sådana. Fast ett problem är att man inte vet vad man är bra på förrän läsarna reagerar, så att säga. Bra exempel på vad jag menar är Agatha Christie, som skrev fantastiska deckare - men också några riktigt usla kärleksromaner. Allas vår älskade Astrid Lindgren skakade själva klotet med sina barnsagor, men hon var faktiskt inte bra på att skriva för vuxna. Dessa fantastiska författarinnor kan inte ha vetat att deckare respektive sagor var deras genre förrän de märkte responsen. Annars skulle de knappast lagt ner så mycket tid på att skriva inom andra områden - böcker som nu är glömda.
Om man är okänd och outgiven har man inga läsare som kan reagera. Både Agatha Christie och Astrid Lindgren var tillräckligt bra för att få också sina nu mindre älskade och ihågkomna böcker antagna av förlag. Många kanske aldrig vet varför de refuseras och kan då inte förändra sig.
Jag intervjuade en författare vars bok släpptes i går kväll. Han hade sinnesnärvaro nog att på egen bekostnad låta lektörer gå igenom hans bok ett par gånger och därefter göra förändringar. Det är nog rätt vettigt tänkt, tror jag.
En av mina idoler är Sigge Stark. Hon måste ha gjort många människor glada.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej Skrivarpiskan!
Det var intressanta tankar att ta del av!
Johanna
Man har ju så dåligt tålamod när man står där vid randen och ska slänga iväg sin bok. Att då låta någon annan tränga sig in och ge sin syn på det man skrivit känns både onödigt och det tar bara en massa tid.
Man vill ha ut sin bok, så fort som möjligt och kunna glädjas åt att få hela projektet avklarat. Få hålla i sitt verk och riktigt njuta och få känna sig nöjd.
När mitt förlag, Ord & Visor, ville ge ut min bok meddelade de att manuset skulle korrekturläsas. Då var det för mig bara att sitta lungt i båten och vänta tills det var gjort. Jag visste ju naturligtvis om att det behövdes. Trots att jag gått igenom det, massor av gånger. Man blir ordblind, till slut.
Det tog lite längre tid, men vad gör en eller två månader extra när man suttit i flera år och sammanställt manuset. I grund och botten ingenting. Då får man också råg i ryggen, man får veta det som är bra med boken och även det som är dåligt så kan man ändra.
Alla säger att min bok är så välskriven. Kanske hade jag inte fått samma kommentarer om boken om den inte hade blivit proffsigt genomläst. I så fall hade jag inte fått känna mig lika nöjd och belåten med resultatet. Så en ordentlig korrekturläsning rekommenderar jag till alla som är i färd med att ge ut en bok.
Min bok heter Pintorparhäxans elev och finns beskriven på min blogg.
Skicka en kommentar