Är tystnad en lögn?

Eftersom mycket få människor (kanske inga just nu) läser den här bloggen så spelar det kanske ingen roll. Men jag har inte berättat allt på min skrivarblogg. Det gör man kanske aldrig, men det här handlar ju trots allt om mitt skrivande. Min dröm om att bli författare, inte om mitt sexliv eller min allmänna livsångest. Eller så. Jo, för en månad sedan blev jag preliminärt antagen till en deckarantologi. Det känns fantastiskt, för nu har jag ju fått ett antagningsbrev. Kruxet och anledningen till att jag inte velat prata med någon om det ligger i ordet före antagen. Preliminärt.
Jag vet att de preliminärt har antagit ungefär 25 novellförfattare. Hur många de har tänkt använda i boken är osäkert. Jag skulle gissa på ett dussin, men upp till 18-19 stycken är ju inte helt otroligt. Alla kommer nog inte att få plats. Det har de själva flaggat för och skrev i brevet att de kanske ger ut en volym två i framtiden. Ännu längre fram i framtiden alltså. Det känns inte så bra. Jag vill ju kunna glädja mig och jag är väldigt glad över att de faktiskt tyckte om min novell. Den är lite annorlunda så jag trodde att den skulle åka i papperskorgen direkt. Men man slutar ju aldrig hoppas och jag skrev den särskilt till dem, så jag skickade in den i alla fall. Och nu är jag så nära en utgivning att jag kan känna lukten av den. Och ändå, hälften eller en tredjedel av oss kommer att rensas bort. Därför har jag inte nämnt det. Men det spelar roll för läget idag.
Fick en positiv kommentar idag om min kriminalroman och det var verkligen i rätt tid. Jag måste skynda på detta plågsamma snurrande kring ämnet. Men jag har faktiskt något att säga. Det är väl där det kniper, tänk om ingen fattar? Eller ingen bryr sig?