JCO

Såg reprisen av intervjun med JC Oates på tv. Hon sade att författare måste ha tid att tänka. Det är verkligen sant. Man måste välja i livet och alla gånger väljer man inte rätt. Min lediga fredag valde jag att tvätta en mastodonttvätt istället och kasta rädda blickar mot min älskade Asus. Om jag någonsin blir klar med den här boken. Om den någonsin blir antagen och utgiven. Om jag någonsin blir en etablerad författare. Då kommer jag inte bara ge tidsbristen ett ansikte, utan skrivkrampen också. För mig går skrivandet lätt först när jag gått över en tröskel bestående, när jag cirkulerat runt datorn och kissat in reviret. Eller förstås när jag bara måste skriva, när idéerna flödar och man måste kasta ner anteckningar fast man egentligen har annat man MÅSTE göra av pliktskäl. Men man måste kunna styra sitt skrivande om man ska göra det här på allvar.
Ibland blir jag så förvånad när jag läser om hur andra i min situation tänker och arbetar. På Kapitel1 är vi ju en hel flock av människor som skriver och drömmer om att kunna leva på berättandet en vacker dag. Så man får ju intryck av hur andra är som är som jag, men inte. De verkar ha så oerhört mycket lättare att skriva och de verkar spruta ur sig så oerhört mycket ord på en gång. Jag skriver korta stycken och jag älskar inte alltid att skriva. Själva berättandet är fantastiskt men det vore ju bra om man kunde plugga en kabel till hjärnan och bara tanka ner det hela på hårddisken istället för att ta senvägen över tangentbordet.
Typ.