Ny dagbok!

Jag har alltid tänkt mig att allt naturligt ska falla på plats om jag börjar skriva dagbok. Jag har nu avslutat min första riktiga, regelbundna dagbok i livet. Och det känns bra. Nu börjar jag på nästa.
Köpte ett paket A4-papper nyss också. Ska skriva ut Dödligt Mod och ta hem innan dagen är över.

Kosmos talar

Jag håller inte på att bli galen. Men det verkar jag vara rätt ensam om. Om jag berättade om de jobbsamtal jag haft idag skulle ingen tro mig. Helt jäkla vansinnigt, hela jäkla dagen. Jag har själv blivit vrålförbannad på polisens förbannat godtyckliga så kallade utredningssekretess. Idag är det sekretess på samma uppgifter som de själva gick ut med igår. Man blir vansinnig. Det känns som att kosmos talar om för mig att jag måste lämna det här jobbet på en gång och ägna mig åt något vettigare. Kosmos tänker nog inte på kontrakt och uppsägningstider och så. Jag vill jobba med något positivt som gör människor glada. Inte minst jag själv.

Humor eller allvar

Jag tror att jag har en dragning mot humor i texter, för när jag menar allvar kommer texterna några korta stycken i taget. Men när jag blajar om mitt liv och relationer sprutar sidorna ut. Vad är detta? Ytterligare en kylskåpsstädningseffekt?

Översvämning

Jag har nästan översvämning på nya idéer just nu. Det känns som jag börjar på en ny bok varje dag och det verkar jättebra. Kruxen är bara att jag tror det här är en försvarsmekanism mot att jag inte vill avsluta den bok jag håller på med. Ingen aning om varför, men det här påminner om tentaläsning och kylskåpsstädning.

Nytt hopp

Piratförlaget meddelar att de tänker ägna lite mer tid i framtiden åt att läsa det som ligger ute på Kapitel1 och kanske "inleda samarbeten" om det hittar några guldkorn. Det låter fantastiskt. Det är ju själva grejen egentligen med forumet i sig. Det bygger dels på att människor som skriver söker sig till andra människor som skriver, men dels (och i ännu högre grad) att de skrivande vill bli uppmärksammade. Vill att världen ska veta att här är jag. Jag är på väg. Se mig. Så är det faktiskt. En del i att skriva är att vilja bli läst liksom en del i att spela musik är att spela inför andra. Alla skulle naturligtvis inte hålla med om det. Jag har spelat i band med människor som inte gillade att ha spelningar. De tyckte om replokalsgrejen. Men de allra flesta behöver och vill ha mål.

Vikariatet tar slut

Jag är vikarie för en mammaledig medarbetare och har precis fått reda på när vikariatet tar slut. Jag jobbar till mitten av augusti, sedan är det över. Sjukt nog känns det jätteskönt att få besked. Jag har ju alltid vetat att det skulle ta slut, men inte när. Nu gäller det att snåla med pengarna. Jag jobbar hyggligt mycket i sommar, dels på mitt nuvarande jobb, dels har jag ett annat knäck i några veckor. Men eftersom pengapumpen sinar efter det och det kan dröja innan man får pengar nästa gång om jag måste gå på A-kassa måste jag fixa en buffert. Hoppas jag hinner skriva lite i sommar också. Det här dödade verkligen effektivt min ångest över konflikten mellan jobb och skrivande. Och det är rätt bra. Ovisshet är verkligen värre än något annat. Nu ska jag njuta av tiden som finns kvar. Och satsa på framtiden som jag vill ha den. Just det, så det så!

Val eller inte val

Jag kan tänka mig att bli hemmafru, för min man och jag har försörjt varandra i omgångar. Men den här gången har jag den stabilare inkomsten. Jag skulle inte kunna tänka mig socialbidrag och jag skulle gärna undvika arbetslöshet om det var möjligt. Men hur mycket val har man i livet? Jag vet ju vad jag vill göra, men det ger inga pengar just nu. Jag kan inte sluta tro att det kommer att lossna. Jag kan se det lossna i mitt inre. Fast den visionen betalar inte hyran den här månaden. Mitt psyke skriker NEJ, NEJ, NEJ. Jag vill ägna allt mitt fokus på min bok. Det blir allt svårare att koncentrera sig på att andra saker. Jag är rutinerad nog att vara riktigt bra på det jag gör, men förr eller senare kommer min hjärna att sittstrejka.

Lägger ner Kapitel1

Jag ska låta inledningen till min kriminalroman vara kvar på Kapitel1, men försöka sluta vara engagerad på sidan i övrigt. Särskilt forumet. För det finns ingenting konstruktivt kvar där alls. Det är bara en massa spekulerande i hur förläggare fungerar och en massa tjafs. Innan Bok-SM var det en verkligt kreativ stämning på Kapitel1. Jag önskar att Piratförlaget skulle anstränga sig lite mer. Släng ut ett ben till de som är kvar. Håll sidan levande. Det är lätt för David Larsson att prata om hur alla som engagerar sig där borde vara tacksamma för att sidan skapats och inte kräva mer. Han har redan ett bokkontrakt och hänger bara på sidan för att han är i exil och inte har annat för sig. Antar jag. Alla andra sökte sig dit för att bli uppmärksammade som författare, få respons och ha en större chans att bli utgivna än om de inte varit där. Men nu har det blivit ett litet socialt forum, och har väldigt lite att göra med skrivande. Bok-SM tåget har gått för de flesta och finns det inget annat att satsa på skrivarmässigt, som har med sidan att göra, försvinner behovet av att den ska finnas. Det kanske bara var en illusion ändå, men idén om att förlaget höll ögonen uppe för talanger fick många att anstränga sig. Nu tror ingen det längre. Piratförlaget har händerna fulla med sin egen verksamhet och med Bok-SM. Sidans grundförutsättning är död.

Skriver på.

Det går inte fort, men det går framåt. Nu har jag en struktur på kriminalromanen ända till slutet och de lösa trådarna börjar plockas upp igen. Jag kommer att bli klar innan våren är över.

Är tystnad en lögn?

Eftersom mycket få människor (kanske inga just nu) läser den här bloggen så spelar det kanske ingen roll. Men jag har inte berättat allt på min skrivarblogg. Det gör man kanske aldrig, men det här handlar ju trots allt om mitt skrivande. Min dröm om att bli författare, inte om mitt sexliv eller min allmänna livsångest. Eller så. Jo, för en månad sedan blev jag preliminärt antagen till en deckarantologi. Det känns fantastiskt, för nu har jag ju fått ett antagningsbrev. Kruxet och anledningen till att jag inte velat prata med någon om det ligger i ordet före antagen. Preliminärt.
Jag vet att de preliminärt har antagit ungefär 25 novellförfattare. Hur många de har tänkt använda i boken är osäkert. Jag skulle gissa på ett dussin, men upp till 18-19 stycken är ju inte helt otroligt. Alla kommer nog inte att få plats. Det har de själva flaggat för och skrev i brevet att de kanske ger ut en volym två i framtiden. Ännu längre fram i framtiden alltså. Det känns inte så bra. Jag vill ju kunna glädja mig och jag är väldigt glad över att de faktiskt tyckte om min novell. Den är lite annorlunda så jag trodde att den skulle åka i papperskorgen direkt. Men man slutar ju aldrig hoppas och jag skrev den särskilt till dem, så jag skickade in den i alla fall. Och nu är jag så nära en utgivning att jag kan känna lukten av den. Och ändå, hälften eller en tredjedel av oss kommer att rensas bort. Därför har jag inte nämnt det. Men det spelar roll för läget idag.
Fick en positiv kommentar idag om min kriminalroman och det var verkligen i rätt tid. Jag måste skynda på detta plågsamma snurrande kring ämnet. Men jag har faktiskt något att säga. Det är väl där det kniper, tänk om ingen fattar? Eller ingen bryr sig?

JCO

Såg reprisen av intervjun med JC Oates på tv. Hon sade att författare måste ha tid att tänka. Det är verkligen sant. Man måste välja i livet och alla gånger väljer man inte rätt. Min lediga fredag valde jag att tvätta en mastodonttvätt istället och kasta rädda blickar mot min älskade Asus. Om jag någonsin blir klar med den här boken. Om den någonsin blir antagen och utgiven. Om jag någonsin blir en etablerad författare. Då kommer jag inte bara ge tidsbristen ett ansikte, utan skrivkrampen också. För mig går skrivandet lätt först när jag gått över en tröskel bestående, när jag cirkulerat runt datorn och kissat in reviret. Eller förstås när jag bara måste skriva, när idéerna flödar och man måste kasta ner anteckningar fast man egentligen har annat man MÅSTE göra av pliktskäl. Men man måste kunna styra sitt skrivande om man ska göra det här på allvar.
Ibland blir jag så förvånad när jag läser om hur andra i min situation tänker och arbetar. På Kapitel1 är vi ju en hel flock av människor som skriver och drömmer om att kunna leva på berättandet en vacker dag. Så man får ju intryck av hur andra är som är som jag, men inte. De verkar ha så oerhört mycket lättare att skriva och de verkar spruta ur sig så oerhört mycket ord på en gång. Jag skriver korta stycken och jag älskar inte alltid att skriva. Själva berättandet är fantastiskt men det vore ju bra om man kunde plugga en kabel till hjärnan och bara tanka ner det hela på hårddisken istället för att ta senvägen över tangentbordet.
Typ.

Franska

Jag har franska ikväll och jag känner inte för det. Jag orkar inte ens fika med trevliga vänner. Så en lektion känns hemskt. Och studierna vid sidan av jobbet får jag hoppa av. Skit också. Men det är väl så att man borde satsa allt på det som betyder mest, i mitt fall skrivandet. Jag har säkerligen mycket att lära, men jag tror på min förmåga och jag tror på mina idéer. Men jag är varken superman eller superkvinna, att jobba tar tid, att leva i ett förhållande tar tid, att försöka bli författare tar tid. Hobbies got to go. Hårt men sant.

Härligt!!!

Jag vet att jag kommer att få skrivtid imorgon. Det känns härligt! Jag önskar att jag kunde få ett halvtidsjobb inom mitt yrke. För då kunde man vara säker på att kunna betala hyran och ändå ha tid att skriva.

Provar programmet

Sitter och testar New Novelist för fulla muggar. Jag kan förstå varför vissa gillar den och andra inte. Jag tror att det är ett bra sätt att jobba för nybörjare som inte har en plan. För om man inte har något emot att ta råd av en dator så pushas man ju framåt och får utrymmesbegränsningar/fodringar så att man slipper tänka för mycket på sånt. Det är ju annars något man verkligen kan fasta i. Och om man vill få ner sina idéer och jobba framåt utan att använda sig av ett synopsis så kan det vara ett bra stöd.
Men jag tror definitivt att få gillar att jobba på det här sättet. Själv tycker jag det verkar jättebra. Det projekt jag redan håller på med vore omöjligt att tränga in i New Novelist trånga ramar, men ett annat projekt som är ganska löst men kul har jag börjat med här. Det är förutsättningslöst nog för att jag ska ha nytta av programmet. Intressant.

Blir kort

Min bok kommer inte att bli särskilt lång. Det lutar mot lite över 100 sidor i skrivande stund. Men, men. Jag jobbar på enligt plan. Så får man se om den planen håller eller om allt måste skrivas om eller byggas på igen.

New Novelist

Ser fortfarande fram emot att prova New Novelist, fast helt klart inte med den bok jag håller på med! Det finns nog ingen godkänd struktur som den skulle passa in i.

Skriver igen

Det har varit sjukligt stressigt den senaste tiden, på jobbet och i livet. Hur i helsike skiljer man de världarna åt? Om jobbet är jobbigt går det ut över livet och samma sak åt andra hållet.
På det positiva planet kan jag säga att fast än jag är trött och tråkig så skiver jag i alla fall igen. Jag har hittat en struktur för kriminalromanen och en plan för hur jag ska avsluta den. Min struktur är nog väldigt oortodox, men nu blir det som det blir i alla fall. Ska skriva klart. Gå igenom texten och rätta, samt se till att jag inte tappat några trådar. Det är mycket folk i min bok. Jag hoppas att mina huvudpersoner är så starka att man inte upplever det som rörigt. I verkliga livet är ju livt tämligen rörigt och vi springer runt i myrstacken till synes i fullt kaos.
Ser jättemycket fram emot mitt sommarjobb och vill helst avsluta boken innan sommaren så att jag kan tömma hjärnan innan jobbet och samla in helt nya intryck av helt nya platser.

Vill bli uppringd

Sitter på jobbet och väntar på att bli uppringd. Det är lite rörigt när det är stressigt och man verkligen måste få tag på någon som inte svarar i telefon, men som man vet av erfarenhet brukar ringa upp. Satans. Får inte blockera telefonen. Vill gärna ha allt fräscht i huvudet när han ringer. Men borde kanske, måse kanske börja med något annat emellan. Bajs.

Svårbedömt

Det är svårt att bedöma hur mycket jag har kvar på den roman jag jobbar på. Nu efter Bok-SM och Kapitel1 och hela det racet så finner jag det svårt när jag stannar till och försöker bedöma saken. Svårt att se hur långt det är kvar. Hur mycket mer jobb det krävs.

Planerar fika

På onsdag ska jag fika med Malin Vintén. Jag undrar hur det går med hennes roman och hon undrar säkert hur det går med min. Sedan vi snackade sist har den växt på bredden en hel del. Men fortfarande är den långt ifrån färdig.

Nyfikenx4

Sitter på jobbet. Lite motigt, men det ska nog gå bra. Och snart kommer påsken då man får tillfälle att vila lite och kanske till och med skriva.
Det har hänt ganska mycket den senaste tiden. Jag hann inte klart till Bok-SM, vilket möjligtvis var lika bra. Jag har ganska mycket jobb kvar att göra på den deckaren. Synd bara, eftersom Kapitel 1 fungerade som en så bra piska och morot. Nu får man hitta den disciplinen på något annat sätt.
Jag väntar otåligt på att mitt exemplar av NewNovelist ska komma. Jag är jättenyfiken på programmet och jag behöver verkligen ett välstrukturerat program att bevara mina anteckningar i. Jag börjar på så mycket olika saker och det börjar bli otympligt.
Är väldigt nyfiken på Axplocks kommande deckarantologi också. Jag hoppas att den snart ska vara färdig. Förlagsarbete verkar vara tålamodskrävande.
Förresten är jag nyfiken på en författarinna som heter Maria Gustavsdotter. Jag har inte läst henne, fast jag vet att hon är utgiven av Isabergs förlag. Saken är den att på hennes presentationssida där står det att hon i fem år arbetade halvtid med att skriva noveller för veckotidningar. Att många lyckas sälja en och annan novell är en sak, men som halvtidsjobb i fem år. Mycket imponerande!
Och jag är nyfiken på mitt eget skrivande i påsk. Fungerar anarki eller måste man skriva på en sak i sänder?

Aktuell novelltävling

"Novelltävlingen 2009

Novelltävling ska vi ha i år också (senast var 2007). Det har styrelsen beslutat. Som huvudansvarig för arrangemanget valdes Anita Andersson, som höll i tävlingen också förra gången. Hon biträds av Bengt Åkerblom. Dessa tillsammans med författaren och skrivarpedagog Gun Berger, som fått lysande beröm för sin senaste novellsamling, kommer att utgöra juryn, som senast den 1 juli vill ha in alla bidrag. Reglerna är nästan identiska med 2007 års:

* Tävlingen är öppen för alla.
* Novellen får ej ha publicerats förut.
* Novellen ska ha värmlandsanknytning.
* Inlämningsperiod: mars – 1 juli 2009
* Omfång: Max 10 sidor A4 med 1.5 radavstånd eller cirka 20 000 tecken exklusive blanksteg.
* Avsändare: Namn och adress får inte stå på novellen! Dessa uppgifter bifogas separat i ett förslutet kuvert med novellens namn utanpå. Författarna är anonyma för juryn till dess att vinnare är korad.
* Novellen ska vara utskriven på papper (e-post, diskett eller cd godkännes inte!). Sidorna ska vara numrerade.
* Senaste inlämningsdag 1 juli 2009.

Adress: Föreningen Värmlandslitteratur, Bibliotekshuset, plan 3, 651 84 Karlstad. – Märk kuvertet ”Novelltävling”!
Priser: Vinnaren erhåller 5000 kr, andra och tredje man/ kvinna erhåller 3000 resp. 2000 kr.
Vinnarnovellerna plus dussinet noveller kommer att publiceras i bokform. Inget honorar utgår, men författarna får var sina 5 ex. av boken.
Jury: Novellerna kommer att bedömas av en jury, som består av representanter för Föreningen Värmlandslitteratur och Värmländska författarsällskapet. Juryn eller juryns familjer får inte delta i tävlingen.
Juryns bedömningskriterier: Språkkänsla, kreativitet, originalitet, underfundighet och humor.
Priscermoni: Vinnarna får motta sina priser på Värmländska bokmässan (6-7 november) på Värmlands Museum i Karlstad, där också boken med de utvalda novellerna presenteras. "

På gång igen!

I två dagar har jag gått upp på morgonen och satt mig och skrivit. Nya idéer, inte manuset jag borde skriva på. Men ändå. Fast just nu behöver jag bara krafttag för att klara av jobbet i tre dagar till. Kanske fyra eller tre och en halv. Sedan är det påsk.

Tämligen oinspirerad

Sitter på jobbet. Tämligen oinspirerad. Annat var det i förmiddags då jag stickade ett mobiltelefonfodral och fortsatte på världens längsta halsduk. Har jag gått från att vara en intellektuell person till en praktisk? Händer sånt? Nu ska jag köpa godis, för jag måste få lite sprutt på aktiviteterna, annars blir det för stressigt nästa vecka. Socker är konstgjord andning för min kreativitet på jobbet. För skrivandet letar jag också lite konstgjord andning genom att beställa ett nytt datorprogram. Inte så dyrt dock. NewNovelist heter det och jag hoppas det ska göra det enklare att hålla reda på alla hundratusentals tecken som behövs i en bok. Ska rapportera när jag provat det. Kurser, program, skrivböcker, små leksaker hjälper ibland, men det som egentligen behövs är mycket enklare än så. Helt enkelt bara tid. Den mest svåråtkomliga varan.

För tyst om finalister

Det är ganska tyst om de första fem finalisterna i Bok-SM. Detta fastän de tekniskt sett är de mest intressanta. De är ju framröstade av svenska läsare, till skillnad från de fem finalister som lektörer nu väljer ut och som outas den 6 april.

Jag fattar inte varför inte svenska media skriver mer: Nina Blad, åttabarnsmamman från Småland och Kungsängen som fick flest röster är ju jätteintressant och lite småkändis redan.

Två av fem på listan är för övrigt vårdpersonal från Skåne, nämligen Vibeke Billing och Mari Åberg. Två kommande författare med rötterna i myllan och fötterna i vårdsandaler skulle jag plockat ihop i ett paket och intervjuat fort som fan om inte Skåne var så långt från vårt utgivningsområde. Särskilt som de har att brås på. Vad är det med svenska författare och sjukhuskorridorer?

Den unga fotbollsspelaren Joakim Rönning från Karlstad som satsar på pennan istället för bollen är inte helt ointressant heller.

Femte finalisten är signaturen Smygande katten. Eftersom ingen vet vem han/hon är fattar jag att ingen intervju blir gjord.